Morgonen är kommen
Ja idag klev jag upp 7.30. Jag börjar jobba 16. Duktig jag. Karln skulle iväg å fiska så jag klev upp å höll han sällskap.. Nu har jag lagt mig i sängen igen och kikar runt lite bland bloggar å andra sidor..
Det är tråkigt att inte fler anmäler sig till min tävling. Det är i dagsläget bara en tävlande med, jag hade hoppats på ett större intresse faktiskt.. Jag vet att en till är påväg in med sitt bidrag, men tråkigt ändå. När jag ändå anstränger mig med en fin bok..
Idag är det nya tag. Jag har, som ni kanske vet, känt mig lite off en period. Sjukskriven på halvtid och konstant göralös. Jag försöker hitta sätt att aktivera mig, få saker att bli mer roliga. Svårt vissa dagar, men skam den som ger sig!
Idag ska jag pyssla på lite med LCHF-boken som jag ska lotta ut. Ska även få klart receptsidan till Jennifer och brevet till Kattis.
Mitt LCHF.
Jag har idag ätit efter LCHF i 39 dagar. På den perioden har det hänt en del. Framförallt har vikten gått ner, -5kg ligger jag på nu. Mitt humör har varit sisådär, men vem är förvånad? - Jag var ju ett litet godismonster! Ingen choklad, ingen cola, ingenting med socker i! Det var ju det min kropp levde på egentligen, känns det som. Dessutom eftersom jag åkte på sjukskrivningen har det varit rätt tungt psykiskt. Jag försöker hålla mig engagerad både för mig själv och för ev läsare som vill ta del av det, men ibland känns det som jag gör det bara för min skull, och vad ska jag då med bloggen till?
Jag är dock helt övertygad om att det är en bra kost. Vem hade kunnat tro att man med den fettmängd man sätter i sig kan gå ner i vikt och må bättre? Vem hade kunnat tro att ett sötsug kan ta tvärstopp, och inte längre finnas där? Jag började tvärt, som ett slags nyårslöfte om att må bättre. Från en dag till en annan gick jag från att alltid ha en liten godisbit i jackfickan, till att konstant få mig själv och andra människor att förstå vad den lilla godisbiten kan göra med kroppen.
De första dagarna var inte lätt förstås. Kroppen hade en del förändringar att ställa in sig på. Men när man lär sig cykla är det inte heller lätt i början, det krävs en del ansträngning och sönderslagna knän. Men när det väl sitter så är det underbart! Det är samma med kosten. I mitt fall var det humöret som motsvarade de sönderslagna knäna. Vid ett tillfälle sa min sambo "men ät lite socker så du blir normal nångång!" Nu har humöret blivit betydligt bättre, och han klagar inte längre :)
Det gäller att fortsätta trots en, två eller fem veckors konstant kämpande. Kroppen tar till sig olika fort hos olika människor. Mitt tips är: Ge inte upp.
Dags att kliva upp och göra lite frukost.
Det är tråkigt att inte fler anmäler sig till min tävling. Det är i dagsläget bara en tävlande med, jag hade hoppats på ett större intresse faktiskt.. Jag vet att en till är påväg in med sitt bidrag, men tråkigt ändå. När jag ändå anstränger mig med en fin bok..
Idag är det nya tag. Jag har, som ni kanske vet, känt mig lite off en period. Sjukskriven på halvtid och konstant göralös. Jag försöker hitta sätt att aktivera mig, få saker att bli mer roliga. Svårt vissa dagar, men skam den som ger sig!
Idag ska jag pyssla på lite med LCHF-boken som jag ska lotta ut. Ska även få klart receptsidan till Jennifer och brevet till Kattis.
Mitt LCHF.
Jag har idag ätit efter LCHF i 39 dagar. På den perioden har det hänt en del. Framförallt har vikten gått ner, -5kg ligger jag på nu. Mitt humör har varit sisådär, men vem är förvånad? - Jag var ju ett litet godismonster! Ingen choklad, ingen cola, ingenting med socker i! Det var ju det min kropp levde på egentligen, känns det som. Dessutom eftersom jag åkte på sjukskrivningen har det varit rätt tungt psykiskt. Jag försöker hålla mig engagerad både för mig själv och för ev läsare som vill ta del av det, men ibland känns det som jag gör det bara för min skull, och vad ska jag då med bloggen till?
Jag är dock helt övertygad om att det är en bra kost. Vem hade kunnat tro att man med den fettmängd man sätter i sig kan gå ner i vikt och må bättre? Vem hade kunnat tro att ett sötsug kan ta tvärstopp, och inte längre finnas där? Jag började tvärt, som ett slags nyårslöfte om att må bättre. Från en dag till en annan gick jag från att alltid ha en liten godisbit i jackfickan, till att konstant få mig själv och andra människor att förstå vad den lilla godisbiten kan göra med kroppen.
De första dagarna var inte lätt förstås. Kroppen hade en del förändringar att ställa in sig på. Men när man lär sig cykla är det inte heller lätt i början, det krävs en del ansträngning och sönderslagna knän. Men när det väl sitter så är det underbart! Det är samma med kosten. I mitt fall var det humöret som motsvarade de sönderslagna knäna. Vid ett tillfälle sa min sambo "men ät lite socker så du blir normal nångång!" Nu har humöret blivit betydligt bättre, och han klagar inte längre :)
Det gäller att fortsätta trots en, två eller fem veckors konstant kämpande. Kroppen tar till sig olika fort hos olika människor. Mitt tips är: Ge inte upp.
Dags att kliva upp och göra lite frukost.
Kommentarer
Trackback
