Zandra

Dom senaste dagarna har jag börjat känna mig som mig själv igen och gissa om det är härligt? Den där Zandra som inte bryr sig mer än jag måste om saker som tar mer energi än vad det ger lycka! Jag har saknat den del av mig som inte bara gillar läget utan gör något åt det som inte riktigt passar.

Det hände någonting någongång i början på vintern, något som jag inte riktigt var beredd på men som ändå hände. Det är det där dom säger "när man minst anar det", och där fanns han plötsligt. Dessvärre förstod jag redan där och då att det inte var nån vidare bra idé men vad bryr sig väl känslor om sånt?

Problemet var nog att det var the kind of person som jag redan kände igen från en tidigare människa jag stått väldigt väldigt nära och nu alldeles nyss, för bara en månad sen ungefär fick jag det bekräftat att det handlar om samma personlighetsproblem, eller vad man ska kalla det för. Och jag är bättre än så, trots att min självkänsla inte är bra så är jag bättre än så. Och jag förtjänar att må bättre än så och att ha det bättre än så.

·

Så: Jag avstår. Känner samma känsla - men avstår. För den Zandra jag känner är bättre än så och eftersom hon är påväg tillbaka så föredrar jag henne framför illamående.

·

Nu ska jag gå ut i trapphuset, heja på byggjobbarna (eller vad dom är) och gå vidare till bilen för att åka till jobbet. När jag kommer hem är det sovdags och i morgon bitti möter jag Emil klockan åtta för att åka till bispen som Anna skulle sagt. Jag gillar't och jag klättrar högre upp än jag någonsin vågat förut.