Zandra

Vincents mamma och min syster Cathrin skrev i sin blogg den 20 april 2009 om sin dag, då stod det följande:

”Idag gjorde Vincent en premiärgrej! Idag på babysimmet så dök han för första gången! =D Han var så duktig! Ser redan fram emot nästa gång, då han kan få dyka igen! Min duktiga lilla kille! Att han sedan blev så trött att han somnade i bilen på vägen hem från badet (typ 3-4 minuters körning hem) och sov fortfarande när jag lyfte ur honom ur bilen och gick in är en annan sak! Det är jobbigt att träna! ;)”

♦

Den 3 oktober 2009 kan vi istället läsa detta om dagen:

”Inte helt otippat så ligger Vincent inne på sjukan igen. Igår fick han feber igen och vi åkte in. Sattes igår kväll på antibiotika och alvedon. Natten har varit skaplig för Vincent, men jag fick lov att ligga på de nerfällda sänggrindarna mellan våra sängar för att han ville ligga nära... I morse var han gnällig, men hade ju kräkts igår kväll så magen var väl kanske tom. Jag kallade på mat och när han hade 4 ml kvar (av 80) så satte han sig upp och bara tokspydde...”

♦

Mitt 2009 handlade mest om min älskade underbara systerson Vincent. I april, 3 dagar efter inlägget om babysimmet fick vi besked att Vincent har cancer. I november stängdes medicineringen av efter 8 behandlingar och mer tid på sjukhus än hemma och nu igår var dom in på magnetröntgen för att se hur kroppen tar hand om det som är kvar. Om det går bra får skrutt börja på dagis i fabruari, och hur underbart skulle inte det vara? Skulle någon nämna Vincent och dagis i samma mening för ett halvår sen skulle vi nog skratta allihopa, för då var det inte ens tal om det på ett bra tag!

♦

För mig har det jobbigaste varit att hela tiden förklara mig för att jag inte mått bra. Många förstod allvaret från början men ju längre tiden gick, destu mindre kunde folk förstå att jag fortfarande mådde dåligt. Men bara för att han varit sjuk länge betyder inte det att han är mindre sjuk, och vi som lever med det här varje dag har faktiskt väldigt svårt att släppa det. Hjärtlösa människor har kommit och gått, jag har stundvis mått skräp och stundvis har det gått ganska bra, men hela tiden har den lilla pojken funnits i mina tankar. Det allra värsta var när jag fick höra på jobbet att det var mina privata tankar och privata tankar lämnar man hemma när man går till jobbet. Det gjorde oss alla väldigt upprörda och det kändes kränkande att få höra det, vissa saker kan man lämna hemma när man går ut, men en sån här sak har jag aldrig kunnat lämna hemma. På gott och ont. Alltid har tanken följt mig, oron har gnagt i magen på mig och tårarna har alltid funnits till hands. Jag fungerar så, jag tror många fungerar så när något sånt här händer, men sen finns det ett särskilt folkslag som inte kan förstå och det får stå för dom.

♦

Han är en liten kämpe som klarat av det här så himla bra och nu hoppas vi på bra besked under nästa vecka när resultatet kommer från magnetröntgen. Det är dagis eller sjukhus som gäller, måste jag säga att jag hoppas på dagis?