Zandra

Det har varit tre långa veckor sen jag och Johan tog beslutet att separera. Stundvis har jag mått ganska bra i glada vänners sällskap, men stundvis har det också varit helt ofattbart tungt. Vi hade ändå näst intill två och ett halvt år bakom oss, fyllda med både lycka och kärlek. Vi kommer helt okej överens just nu och det är det som får mig att orka hålla mig så stark som jag faktiskt känner mig i det här många gånger.

Mitt år hade inte kunnat börja sämre än det gjort, det här första halvåret kommer nog vara det sämsta någonsin, men jag försöker intala mig själv att nu kan det i alla fall inte bli värre.

Just nu befinner jag mig i en period där jag inte mår så bra som jag hade önskat, vilket i sin tur gör att jag stänger in mig i mig själv. Det är första gången jag gör så, jag brukar vara duktig på att prata mig igenom svåra tider. Men nu har det tagit stopp. Jag orkar inte dela med mig helt enkelt.

En av de bästa vänner jag har mår inte ett dugg bättre, och det gör ont i mig att jag inte mår såpass bra att jag kan vara ett stöd till henne på det sätt jag skulle vilja också.

Jag har just levererat middag till 47an och ska nu sussa lite innan jag ska kliva upp och gå till jobbet och verka glad över det.
Vi har ställt in dansen vi skulle på i morgon, vi är inte i form för sådant just nu. Förmodligen blir det en lugn och stillsam kväll i morgon också. Och förhoppningsvis har jag redan somnat i morgon vid den här tiden. Jag behöver sömn och vila.

Jag får klaga. För passar det inte er behöver ni inte läsa.