Zandra

Det är spännande med bloggar. I en blogg kan du få veta allt om en annan människa. Du kan läsa när personen som äger bloggen börjar jobba den aktuella dagen, vad han eller hon ätit till middag, kanske har sonen eller dottern börjat på dagis, fått en första tand eller just sagt sitt första ord. Du kan också läsa vem personen har umgåtts med de senaste dagarna, vad det är för väder där personen befinner sig och även andra saker som gör att det efter ett tag känns som du känner personen trots att du egentligen inte ens vet vem det är.

En blogg fungerar på många olika sätt. En del skriver om ett specifikt ämne, andra skriver om sin egen vardag. Vissa har en anonym blogg för att skriva av sig av sina åsikter eller känslor.  Bloggar fungerar helt enkelt, på gott och ont, till allting.

Det värsta med bloggar är att du aldrig vet när du ska ta åt dig av vad du läser i en annan människas blogg. Du vet aldrig om en viss text är riktad mot dig eller någon annan, om den ens är menad att vara mot någon speciell person. Du kan heller aldrig se ansiktsuttrycket personen har  när han eller hon skriver det, du vet sällan eller aldrig bakgrunden till varför texten befinner sig i bloggen och det kan lätt bli osämja mellan två personer efter ett nytt inlägg.

Det har hänt mig ganska ofta att jag tagit åt mig i onödan av ett blogginlägg. Jag tänker att det säkert är mig det är riktat mot och börjar klura på ett inlägg som känns som nålar tillbaka. Lyckligtvis har jag ändå kommit över den biten där jag känner att allt är mot mig och hoppas istället på att om någon vill mig något, känner dåliga känslor om mig och vill att jag ska ta åt mig, så kommer han eller hon direkt till mig. En blogg blir opersonlig på det viset, när det blir ett substitut för att prata. Tråkigt men tyvärr fungerar det ofta så.

Att dessa tankar hamnade hos mig idag var för att en vän skrivit lite otydlig text i sin blogg, som jag inte riktigt förstod mig på. Det kändes lite som den handlade om Någon, men man kan aldrig riktigt veta vad som menas jämt. Kanske var det bara en känsla, kanske var det en text personen gillar. Kanske var det till mig, kanske var det till någon annan som personen känner.

Hur ska man egentligen kunna veta med bloggar? När ska vi återgå till att prata med varandra istället för att läsa om varandras liv på en sida på internet? När slutade världen hälsa på varandra och fika lite? När slutade vi slå en signal för att höra hur det är?

Jo det var då bloggen kom, då människor inte behövde ringa utan skriva in adressen, blogg.se och sen bara läsa sig fram till det vi vill veta.

Jag är nog bara en i mängden av de som dagligen funderar på att sluta blogga för att se vad som händer med de som brukade slå en signal förut. Men sen tänker jag på att jag själv läser så många bloggar per dag och att det ändå är ganska roligt. Så jag fortsätter ett par dagar till och sen kommer tanken tillbaka på att sluta. Det är svårt, vi har blivit van vid att vara lat. Aldrig hälsa på, aldrig ringa, bara läsa.

Jag antar att jag kommer fortsätta blogga, och läsa bloggar trots att många gör mig upprörd.